Jag brukar oftast harva på oavsett vad som händer. Ni vet, röra på sig i livet, ta sig framåt. Dock brukar jag gärna dela med mig av mina synder och depressioner. Detta år tar priset. Backstabbad på jobbet, backstabbad privat, iof kanske det är mitt eget fel och dessutom backstabbad av CSN, fast där är det nog mest mitt eget fel också när jag tänker efter. Jag fick ett tips om att börja lita på folk, yeah right liksom. Även Jesus hade en Brutus - så på det sättet så är jag ju helt rätt för mig att nu som färsk 30-åring vara där jag är. Dock så har jag upptäckt charmen med grabbvänner igen. Jag nämner dom här utan inbördes ordning: Carl-Johan, Jesper, Joel, Jonathan, Marcus, Samuel & Simon. Folk man kan lita på när det gäller, sånt uppskattas. Fick höra flera visa ord av dessa män under detta år, detta helvetes år. Flera av dom ordern sparar jag. Ett ord har jag glömt men minns att jag tycker det var mycket bra, eller nu minns jag! Backa med släp! Sen återkom uttrycket "gå in i cellen" vilket var mycket bra. Hade gärna gjort det handgripligen om jag inte haft hund och jobb. Så nu är jag kvar ett tag till, som en sårad krigare. En sårad krigare med en iPad och en iPhone och annat trevligt. Medan jag är på väg tittar jag i backspegeln och ser något vackert - kanske är det lika vackert eller vackrare när jag kommer tillbaka. Trots allt brukar jag gilla våren mer.

Den senaste tiden har jag skaffat mig lite dåliga vanor, jag har börjat se två serier på ca 20 min per avsnitt så det gör det lätt att när man börjar nicka till tänker "bara ett avsnitt till". Det påverkar min sömn avsevärt, sover mindre. Dock så vaknade jag av mig själv idag. Lite nojig pga hur det året började. Dock stillades oron efter ett lyckat sms. I dag är det altså bara vänskap och jobb som står på agendan. Skönt, laddar med gröt, uppdateringar i Applevärlden och bara ett avsnitt till av den där serien ;)

I bland känns allt helt rätt. När man ser någon eller något göra det som den trivs med allra bäst eller är skapt och gjord för. I dag så var det just så. Småskogar är också skogar och huserar inte bara en och annan joggare utan även en och annan äldre som springer backe upp och ner och ångrar sitt nyårslöfte bittert när solen går i moln och svetten på ryggen fryser i kapp med snoret som bildat en ljusgrön mustasch under näsan. Förmodligen är det dessa och även vårt lilla sällskap som gör att vi inte ser rådjuren men de finns där. Det blir vi varse när Kilroy bryter personspåret och ger sig av spårande efter rådjur. Annars var det rätt lugnt, såg 3 pers när vi satt på vårt träd och hade apelsinerna på vår stubbe. Kilroy fick flashback minnen till boda då husse inte brydde sig om att hälla upp maten i hundskål utan kastade ut hundmaten utanför trappen så unghunden fick leta efter maten. Han löste det utmärkt även i den lilla skogen och efter han slukat 3 dl hundmat satt han och psykade husse och matte och hoppades att de skulle dela med sig av sina tunnbrödsrullar men icke sa nicke. Kaffet, tunnbrödsrullarna och apelsinerna fick han inte smaka av i dag. Ett par timmar senare ligger han under tvbordet och är mycket nöjd. Nu ska vi bara hitta en ny sliten skog och sen bär det av igen. Då får vi ta stora ryggan som vi gjorde när vi bodde i stugan och gjorde dagsutflykter för glatta livet.

Detta nyår, eller starten iaf, har pendlat mellan så många saker. Mörker, grubblerier, förtvivlan, tvättäkta kärlek, spännande utmaningar, glädje och passion. I går var jag på promenad, på ett väldigt konkret sätt genom tiden. Barndomen, senare tider och framtidstro. Men i går, när jag kom hem och åt mina fiskpanetter så kan jag säga att jag är glad över att jag känner livet i mig.