I natt så hade jag Kilroy hos mig en stund. Utanför tjöt vinden och regnet piskade mot huset så jag trodde det skulle tränga igenom. Det är konstigt vad en storm kan göra med människor. Det och det tickande ljudet från väckarklockan var nog orsakerna till nattens vilda drömmar. Drömmar om den frihet vi människor sällan, om inte aldrig, lyckas uppnå. Men det var inte det paradis som man kan tro, utan man fick akta sig, smyga på nätterna och vaka på dagarna. Jag kände igen mycket, personer och platser. Kanske var det mitt personliga helvete jag såg. En plats där återfödelse till det onda, stora mörka blå som idag ännu inte kan nå oss. Jag vaknade mitt i natten, eller ja snarare vid 04.15 tiden och var förundrad och förbluffad. Utanför mitt fönster gled Karlavagnen förbi och stormen hade lagt sig. Jag lyssnade efter valpen och hörde hans lugna andning och vände på mig och somnade om. Resten av natten sov jag ostört. Inga drömmar som hemsökte mig. På morgonen kände jag mig lite sjuk, ont i halsen och snorig. Gick ner och tände en brasa och konstaterade att det bara var 4 grader ute. Snart kommer frosten. Måste börja gräva den här veckan om det ska bli gjort innan det är för hårt i marken. Tror det blir skönt, jag har saknat att gräva. Kände en man en gång som alltid när han var på semester, saknade att hugga ved. Jag såg honom på tv för några dagar sen, eller iallafall det liknande honom. Då var han nästan min far.