När folk pratar om enkelhet eller smala vägen så

lägger man allt som oftast in mer en vad det innebär.

Senaste årens musikutveckling och i synnerhet vissa falanger av

religion har blivit just det och det är verkligen inte första gången.

När jag första gången hörde Born in USA med Bruce Springsteen avfärdade jag det som

fult och dåligt för det var ju 80. Idag är det en helt annan sak, vilken fest har varit en fest utan

denna klockrena låt både vad det gäller lyrik och musik. Produktionen kunde ha varit bättre men

som 80 talet gjorde så sabbade den allt förutom möjligtvis soulen som tog ett steg framåt i det fördolda och det offentliga.

Jag, som många andra, fastnade lätt för singersongwritervågen som kom i slutet av 90 talet och som linköpingpöjk var lars winnerbäcks första plattor ett måste, och som kristen då den oförstörda TAW.

Men sen kring 2000 så gjorde "lasse" en elgitarrs platta med allt för kassa låtar för det kräsene hardcorefanet. TAW som kunde följt upp med en briljant platta släppte en typsisk 90tals platta lite försent. Sen dess måste jag säga att Lars Winnerbäck fått delvis upprättelse. Han hittar mer och mer tillbaka till det lite mer gubbiga (även om jag föredrar att lyssna på de äldre). TAW släppte efter sin popplatta ett fenomenalt verk, stjärnorna i oss vad det alla väntat på.

Idag har han gjort 2 prettoplattor. Dom är till viss del ursäktade eftersom det finns några spår som knäcker men i mycket svalnar det bort. Den svenska musikindustrin och det svenska musiktänket är oftast en gång stjärna alltid stjärna. Förnyelse i all ära och jag har gjort det själv och är bra. Robyn har lyckats bra med sina vänner. Kent som pendlar mellan synth/goth arena och indie och brittpop har ibland svikit men står liktväl fast. Man förstår utvecklingen. Man vill nå längre, låta större mm. Alla kan inte göra det. Och ibland tar det stop. Kanske är det dags att leta nya artister i sverige. Man åldras fort idag i Sverige i världen.